Henrik Erickson: Henrik Erickson: Ulricehamn ska inte ha orimliga förhoppningar på nya biblioteket
Alla UT:s läsare vet att vägen till ett nytt stadsbibliotek i Ulricehamn har varit både lång och kostsam. Nuläget är att nya ritningar finns framme och planen på vad som ska byggas är på plats.
I samband med den presskonferens där nya bibliotekets fernissa visades upp sade Lena Moritz, kultur- och fritidschef i Ulricehamn, att den nya byggnaden blir kulturens Lassalyckan. Underförstått menade Moritz en mötesplats med kulturen som nav, till nytta både för kulturen i sig och för stadens centrum.
Att Moritz säger så är inte konstigt. I hennes roll ingår att hålla både idrotten och kulturen högt. Ulricehamn är i mångt och mycket en idrottskommun – och det känns säkert extra bra när det nu är det dags för kulturen. Känslan är att det under beslutsprocessen fram till idag har funnits sådana tankemönster även hos politiken i Ulricehamn. Att det är kulturens tur.
Utan att måla fan på väggen går det att lyfta ett varningens finger kring jämförelsen med Lassalyckan.
På senare år har det formats en bild av att Lassalyckan ligger bakom Ulricehamn som idrotts- och friluftsstad. Det är en felaktig historieskrivning. Lassalyckan är snarare en produkt av den starka idrotten i Ulricehamn. Kraften har funnits länge och med Lassalyckan har den samlats geografiskt ,vilket ytterligare gynnat både idrotten och Ulricehamn som stad.
Inom kulturen lider Ulricehamn däremot av småstadens dilemma. I många städer av Ulricehamns storlek finns varken ideell eller kommersiell kraft i kulturen. Inga föräldrar som startar teaterföreningar, inga trombonpappor som ordnar loppmarknader. Det mesta av det som händer sker via offentliga initiativ, offentligt finansierat.
”Inom kulturen lider Ulricehamn däremot av småstadens dilemma. I många städer av Ulricehamns storlek finns varken ideell eller kommersiell kraft i kulturen.”Henrik Erickson, chefredaktör
Att Ulricehamn behöver ett nytt stadsbibliotek är givet. Bibliotek är en demokratisk grundsten och ett nybygge ger Ulricehamn chansen att skapa något modernt med boken (fysisk eller digital) i fokus. Drygt 3 800 individer, var sjätte kommuninvånare, lånade förra året böcker på Stadsbiblioteket i Ulricehamn. Det finns alltså potential när tjänstemän och politiker tecknar bilden av det nya biblioteket som en mötesplats.
Utöver den traditionella biblioteksverksamheten har det dock pratats ganska lite om vad visionen med det nya stadsbiblioteket är. Hur ska huset fyllas med verksamhet? Är det hus för offentlig verksamhet eller också för privat kultur? Hur ska det bli ”ett Lassalyckan för kulturen”? Det går att vara lite orolig över att innehållet till stor del hamnat i skuggan av själva byggnaden.
Missförstå inte poängen med den här inlagan. Ingen skulle bil gladare än undertecknad om det nya biblioteket ger kulturen i Ulricehamn ett stort lyft. Det finns heller ingen motsättning mellan en stark idrott och en stark kultur, om någon vill få det dit.
Att måla upp orimliga förväntningar är dock inget som kulturen i Ulricehamn tjänar på. Det får inte bli så att vi fem år efter invigningen av nya biblioteket krasst konstaterar att det blev ett fiasko – för att det inte nådde Lassalyckans nivå. Förutsättningarna för det har nämligen inte funnits.
Till sist. Ulricehamn är en större kommun än Tranemo, och läget centralt i Ica-fastigheten är ett annat. Men – att jämföra Centralen i Tranemo med Ulricehamns nya stadsbibliotek tål att göras. Trots att Centralen, med bibliotek, restaurang och hotell, har kritiserats för miljonrullning så stannade totalkostnaden på under 45 miljoner kronor.
Ulricehamn behövde ett nytt bibliotek, och säkert också kontor för kulturens tjänstemän. Att sikta på ett Lassalyckan för kulturen och investera minst 136 miljoner kronor kan, om uttrycket ursäktas, i värsta fall vara att kasta pärlor för svin.
