Henrik Erickson: Henrik Erickson: Tack Colin Nutley – nu går vi vidare
När familjen ska ut och åka bil utspelar sig nästan samma scen varje gång. En tjej som är sex år gammal frågar om vi kan lyssna på musik och lätt suckande föräldrar accepterar förslaget, väl medvetna om nästa steg.
Först blir det ”Som du vill” med Theoz, därefter blir det ”Het” med Theoz och innan slingan börjar om igen så kör vi Dolly Style med låten ”Habibi”. ”Hey baby, hey baby, komi komi dance with me...”.
I sexåringens värld är det här musik och i sak har hon ju rätt. Ibland försöker vi andra påtala att det kan vara roligt att lyssna på något annat, kanske till och med låtar som hon inte hört tidigare. Det är ett förslag som möts med stor misstänksamhet.
Att Theoz och Habibi står i vägen för nya upplevelser är svårt att förstå för den som är sex år. Att nya musikupplevelser skulle kunna göra den lilla bilresan, och det stora livet, ännu mer innehållsfyllt är för diffust. Bättre att hålla sig till det som är känt.
När Änglagård hade premiär 1992 var det en stor grej för Ulricehamn. Röda mattan utanför Folkets hus och landets största filmstjärnor på plats. Sommaren före premiären hade folk snikit runt hotellet i stan för att få en skymt av Helena Bergström eller Richard Wolf, som tillsammans med andra skådespelare, tillbringade flera veckor här under inspelningen. Missionshuset i Södra Vånga fick filmlyster, Lönnarp blev Änglagård.
Åren efter filmpremiären byggde Ulricehamn upp en sommarturism kring filmen. Bussturer i Änglagårdsbygd med besök på flera av de platser som syntes på vita duken. Ystad har gjort på samma vis med Wallander och på Nya Zeeland kommer varje år tusentals turister till området där Sagan om ringen spelades in.
Ulricehamn har såklart gjort rätt som slagit mynt av känslan i Änglagård. För visst är det just känslan av landsbygd, vindlande grusvägar, betade landskap och fina västgötagårdar som är grejen? Det är den känslan av Ulricehamn som vi lockat turister med i 30 år nu.
Egentligen är det lite förvånande att inte någon privat aktör haft ambitionen att göra mer av Änglagård. ”Ulricehamns fem finaste grusvägar”, ”Nattligt nakenbad i Lönern” eller ”Övernattning i Änglagårdshus”. Troligen är det så att den här typen av aktörer nu ser att det inte längre är gångbart.
Efter utomhusbion i onsdags, när Änglagård visades på storskärm för tvåhundrasjuttioelfte gången, kanske Ulricehamn ska ta och gå vidare? Låt oss släppa taget om Änglagård och ge oss ut på jakt efter något annat som kan lyfta Ulricehamn som plats.
”Efter utomhusbion i onsdags, när Änglagård visades på storskärm för tvåhundrasjuttioelfte gången, kanske Ulricehamn ska ta och gå vidare?”Henrik Erickson
För så här är det, platsmarknadsföring blir allt viktigare för en orts attraktionskraft. Att måla upp en bild av vad kommunen är och vad den står för är avgörande för att företag i Ulricehamn ska hitta rätt med sina rekryteringar. Det är lika avgörande för att klara personalförsörjning till exempelvis skola och vård. Världscupen i längdskidor och utvecklingen av Lassalyckan i stort är två sådana magneter.
Kanske är det som sommarresorna för sexåringen? Att Änglagård skymt utsikten för annat som skulle gå att hylla med Ulricehamn. Vilka guldkorn bortom Sven Wollter är det som skulle kunna locka turister och presumtiva hitflyttande?
Om det tvärtom visar sig att Änglagård är det hetaste vi har, även år 2022, så kan det möjligen fungera som väckarklocka och en insikt kring att Sommarulricehamn behöver ett lyft.
Tack Colin Nutley, för allt!
