Såningstid
Det växer så det knakar. Våren är överblommad och sommaren tar vid. Gökärt, liljekonvalj, gullviva, men när jag tänker efter, inser jag att det är helt rätt i tiden. Fortfarande de blomster som är aktuella i studentbuketter och snart på skolbarnens avslutning. Och här håller jag på och sår mina frön och mer än någonsin saknar jag ett växthus. Pelargonerna som stått i källaren över vintern har inte klarat sig särskilt bra. Det har gått bättre för dem som stått inne i fönstren. De har fått bjuda på åtskilliga sticklingar. Hoppas att det inte blir några järnnätter. Jag orkar inte släpa runt med växter eller presenningar. Och så hoppas jag att det ska bli lätt att rensa det jag nu sår i bänkarna, att det inte finns mer ogräsfrön i jorden. Ända sen snösmältningen har jag försökt hålla efter gräs, skäppor oh annat oönskat i rabatterna. Idag ska jag ta itu med Floras kulle, gräva ner kantsten och rensa. Det stämmer att jorden inte vill ligga öppen, men jag vill gärna bestämma vad det ska växa där. Ogräset har en besynnerlig förmåga att överleva rensningen. Om jag av misstag rensar bort några av de sådda växterna, är det ingen som ska tro att den klarar att hamna i jorden igen. Lagen om tji? Nu visar det sig att alla ympar inte tagit sig och att köpta växter som jag sköljt in på bara rötterna, i utplånandet av sniglar, också klarat sig. Det går inte att vara rädd om rotklumpen längre. Medan kroppen jobbar, lyssnar knoppen på ljudböcker. De senaste dagarna har jag betat av de olästa, ohörda, travarna. Det går bra, så länge rörelserna inte blir för ryckiga. Det gäller att gräva med grace.