Doris vill inte bo hemma

86-åriga Doris Nilsson har ett allvarligt hjärtfel där ena klaffen inte fungerar som den ska, kraftigt försämrad syn på ena ögat och det andra är helt borta efter hennes senaste fallolycka - ändå planerar Ulricehamns kommun för att hon ska tillbaka till sitt hem. Ett hem där hon inte längre kan gå ut eftersom hon inte klarar de 32 trappstegen ned till bottenplan.

– Jag vågar inte. Jag är rädd för att ramla igen, säger hon.

Doris egen önskan är att få plats på ett särskilt boende - kanske Ryttershov där hennes man redan finns sedan några år tillbaka.

- Ja, min allra högsta önskan är att vara frisk och bo hemma, men jag är inte frisk och då känns det bäst att bo på hem - tryggt, säger hon.

Redan innan den katastrofala fallolyckan i maj när Doris förlorade sitt ena öga och fick åka ambulans till SÄS var hennes syn dålig på grund av diabetes. Hon ser suddigt och kan knappt urskilja sin egen dotter på två meters avstånd. Hon hade redan innan hon blev av med sitt ena öga stora problem att klara sitt liv ensam i sin lägenhet redan då.

– Jag vet inte men det är otaliga gånger som mamma har ramlat och slagit sig. Hon har skadat huvudet, ryggkotorna - hon har fortfarande ont i ryggen på grund av det - och det har varit nära att hon ramlat utför trappan när hon ska ut med soporna i trapphuset, säger Doris dotter Britt.

Det som Doris anhöriga anser vara glasklart - nämligen att hon ska få plats på ett särskilt boende - är enligt Britt och hennes bror Bengt inte alls en självklarhet för Ulricehamns kommun.

– Vi har ansökt om en plats och fått svaret att det tar tre till sex månader för dem att behandla ansökan. Jag tycker att det är helt vansinnigt. Det här är ju akut, säger Britt.

Nu vårdas Doris på Hesters korttidsboende för rehabilitering. Hennes biståndshandläggare hade planer på att Doris skulle åkt hem i torsdags, men har efter samtal med Britt förlängt tiden en vecka.

– Jag frågade ifall kommunen tar något ansvar i fall det händer mamma något hemma när de skickat hem henne. Men jag fick svaret att, nej, det är hennes eget ansvar, säger Bengt.

Bengt och Britt upplever att de mött ett kompakt motstånd och oförståelse i kontakten med vård- och omsorgsansvariga.

– Jag kunde inte drömma om att man kunde behandla gamla i vår kommun så här, säger Britt.