Teater på Backen blir film

Anders Lindahl tar ett bett på sin skagenbaguette som han köpt på Ica i Dalstorp och kastar samtidigt en blick på biljetterna som besökarna visar upp.

– Välkomna, säger han och slår ut med armen mot ladan.

Jodå, han är biljettkontrollant också. Förutom regissör, skådespelare, manusförfattare och "lite producent också".

Det är näst sista föreställningen nu. Den sista är till kvällen. Hur har då sommaren varit? Anders Lindahl tycker de har fått fin respons från besökarna och haft många intressanta möten efter föreställningarna.

– Det känns som att vi har berört och påverkat, säger han.

Det är en viktig del av Teater på Backen, att inte bara sätta upp något som de tror ska sälja biljetter. Det behöver inte vara buskis eller Shakespeare för att fungera på landet, säger Anders Lindahl.

– Det är viktigt att inte underskatta publiken.

Det blåser mycket den här eftermiddagen och inne i ladan hör man vinden susa mellan gliporna i väggen. Här sitter besökarna och småpratar vid borden. Efter kvällsföreställningarna äter man här. Teater på Backen är ju inte bara teater, utan konst, mat och musik också. Allt under rubriken närproducerat.

Vid tretiden ringer Anders Lindahl i en klocka och samlar publiken utanför teaterdelen av ladan där han håller ett litet tal, om att stänga av telefoner, tömma blåsan och sedan vara välkomna in i kyrkan.

För väl inne i teatern hamnar publiken på en begravning. När pjäsen sedan drar igång tilldelas de själva roller som döda på kyrkogården. Den själv döda och något osympatiska hamstern Ursut förklarar:

– Ni ska integreras i handlingen istället för att pacificeras. Man tänker att det kan vara kittlande för er landsortsbor. Själv ser jag er som en köttkuliss.

Kvinnan som ska begravas tilldelar publiken roller.

– Du är Hans i Bude. 1968 fick du en traktor över dig. Du är död som en gråsten. Välkommen.

Sedan vecklas handlingen ut. Prästen vill ta livet av sig. Hennes döda och gudfruktiga gudmor Gudrun vill rädda henne men den likaledes döda hamstern Ursut, som själv dödades av prästen en gång i tiden, vill se henne död. Skenande kor springer över ett par med barnlängtan, varvid paret får en viktig roll i prästens liv.

Stora frågor om livet väcks, samtidigt lockas publiken ofta till skratt.

Efter den sista föreställningen säger projektledaren Rickard Skoglund att han är nöjd med sommaren.

– Jag är väldigt stolt och nöjd. Utan några resurser eller pengar som styr har vi gått ihop vi kompisar kring den här texten och framfört en rolig och annorlunda föreställning.

Men ekonomiskt går det inte ihop sig. Förra året sålde de 650 biljetter. De har ännu inte summerat säsongen men det lutar åt något färre biljetter i år.

– Vi hade förhoppningar om att sälja lite fler biljetter. Men det har vi inte gjort. Det är lite av en besvikelse.

Han säger att han dessutom är besviken på Tranemo kommun, att de inte ställt upp mer till exempel med marknadsförning.

Rickard Skoglund har dock ett visst hopp om framtiden, bland annat tack vare god respons från olika håll.

– Vi har nästan enats om att köra ett år till.

Något som han verkligen tycker är roligt är att det precis blivit klart att de ska filma årets pjäs. Platsen för filminspelningen är Påbo kapell.

– Det är häftigt. Filmprojektet är uppstartat. Det är ett drömprojekt som vi har fått i land. Alla hade tid och viljan. Det kommer bli helt fantastiskt.

Filmprojektet är, likt Teater på Backen, ett "lust och förlust projekt" som är möjligt tack vare kontakter och ideellt arbete. De har ännu inte klart med någon distribution av filmen men Rickard Skoglund säger att han har förhoppningar.

Några tankar på att ge upp det där med att spela egna pjäser till förmån för något mer kommersiellt tycks de inte ha.

– Huvudlinjen i vårt projekt är inte att spela kommersiellt material i första hand. Drömmen är att Anders orkar fortsätta skriva. Sedan vet man ju inte. Om några år kanske det är kommersiellt att spela Anders pjäser.