Bröderna som UT-manar varandra

– Båda är riktiga vinnarskallar och de kan ryka ihop något så fruktansvärt på träningarna. Vänta ska du få se, säger Gällstads tränare Christian Dower när torsdagsträningen precis ska köra igång.

Just den här kvällen – möjligen för att UT finns på plats – verkar dock syskonrelationen fungera relativt friktionsfritt. Samtidigt bekräftar bröderna Forsblad den bild som både tränare och lagkamrater ger.

– Det händer att vi blir osams. Det är nog han som skäller på mig mest, säger Simon Forsblad, 17 år.

– Jag tror det med. Jag får skälla lite, jag är äldre, säger Sebastian, som har två år tillgodo på lillebror.

Har ni alltid tävlat och tampats mot varandra?

– Ja och det var nog ännu värre när vi var mindre, typ i tolvårsåldern. Men det hör väl till, säger Simon.

– Ja, det ska vara så, instämmer Sebastian.

Så långt råder alltså total enighet. Men det finns olikheter. Favoritlagen i Premier league är inte desamma och trots att båda är mittfältare skiljer sig också spelstilen åt en hel del.

– Jag är nog mer av en grovjobbare, säger Simon.

Ingen finess alls?

– Nej, svarar Sebastian pilsnabbt.

– Den är väl inte helt perfekt, men den finns ju ändå, försöker Simon.

Är du mer bolltrygg, Sebastian?

– Ja, jämfört med honom i alla fall. Jag är väl lite mer kreativ, vill ha mycket boll och styra lite mer.

Skulle du ha nytta av lite mer av lillebrors krigarmentalitet i dig?

– Det tycker jag, kontrar Simon.

– I vissa matcher, medger Sebastian.

– I år har det varit väldigt mycket tuffa matcher mot storvuxna lag, så man har ju verkligen fått stå emot och bekänna färg. Jag tycker ändå att det har fungerat rätt bra. Men det är klart, några extra kilon hade inte skadat, fortsätter han.

UT-maningen är något båda ser fram emot. Sebastian var med redan för två år sedan och har övervägande ljusa minnen.

– Det är alltid roligt att spela med sådana som är i sin egen ålder, där alla är lika bra och vill mycket. Sen var ju inte matchen lika rolig, vi förlorade med 10–1. Men det var ändå en kul upplevelse med mycket folk på läktaren, säger storebror Forsblad, som gjorde UT-manarlagets enda mål.

Även om en flytt till tisdagens motståndare UIFK kan tyckas vara det naturliga steget från Gällstad är det inte det självklara målet för bröderna. Åtminstone inte för Sebastian.

– Jag har varit och provtränat med UIFK och fick ett kontraktsförslag i vintras, men det tackade jag nej till. Jag vet inte riktigt, jag har varit och tränat med Dalstorp också. Det är nog det jag satsar mest på. Det är inte så jättepopulärt att gå från Gällstad till UIFK, säger han.

– Vi har ju spelat en massa gånger mot varandra ända sedan pojklagsfotbollen och matcherna mot UIFK har alltid varit de viktigaste och roligaste. Man har gått i skolan ihop ända sedan sjuan och man vill ju absolut inte förlora, för då får man höra det hur länge som helst.

Simon känner i sin tur ingen större brådska att lämna division 4-spelet i moderklubben.

– Förra året var jag med i några matcher på slutet och nu har jag varit med i alla matcher i år. Jag har startat fem matcher och hoppat in i de flesta av de andra. Jag ska väl först och främst vara kvar här i några år så att jag kan utvecklas. Sen får vi se.

Jonas Emtervall