En riktig järnman
Patrik Lidén från Ulricehamn blev i helgen åtta på VM-tävlingen i dubbel triathlon och som avgjordes i Ungern. Med tanke på att det var andra gången som Patrik deltog i en triathlontävling, och den första över dubbla distanserna, så var det en anmärkningsvärd prestation han genomförde. Den blir än värre när man hör vilka förberedelser och strapatser han fick utstå före och under tävlingen.
Att delta i VM över dubbla trithlondistanser är något man måste kvalificera sig till. Patrik gjorde sin första Ironman i Kalmar förra året men på en tid som inte är speciellt gångbar bland de bästa inom sporten. Därför var det en chansning när han anmälde sig till VM och en positiv överraskning när svaret kom.
– Jag fick ställa upp men mellan raderna så kunde man läsa att arrangörerna förutsatte att jag tränade ordentligt. Så jag la upp ett helvetiskt program som jag genomförde, säger Patrik.
Tävlingen startade midsommaraftonen och då gjorde Patrik en reseplanering för sig och hälsoexperten och servicetjejen Cecilia Andersson som innebar ankomst till Bonyhád i Ungern på tisdagen, reka banorna under onsdag och dopningskontroll på torsdag. Den sprack, om man säger så. För på väg genom Tjeckien utanför Brno så blev Patrik och Cecilia prejade av vägrånare, vilka tog allt som Cecilia hade i sin väska. Som förutom kontanter också var hennes pass.
– Man kommer inte in i Ungern utan pass så nu blev det kris, säger Patrik.
Lösningen blev att åka in till Prag eftersom där var den närmsta ambassaden och fixa nytt pass och samtidigt anmäla rånet till polisen där. Framme hos polisen i Prag på onsdag morgon så blev det språksvårigheter, om man säger så. Polisen kunde tjeckiska, vilket inte är ett språk man lär sig hemma i Sverige.
– Till slut kom det en tjej som kunde tolka och när man fick klart för sig vad det handlade om så blev det fart på polisen. Det visade sig att man har stora problem med ligor från östra Europa som rånar trafikanter längs vägarna. När vi berättat och blivit utfrågade så säger tolken att nu är klockan så mycket att något pass går inte att fixa i dag.
Genom kontakter hemma i Sverige så fick man klartecken till att komma senare till anmälan vid tävlingen, men att man under alla omständigheter måste vara på plats för dopningskontroll på torsdagen.
Klockan nio på torsdagsmorgonen fick Cecilia sitt pass och därefter gav paret järnet mot Bonyhád.
Dit man kom först på kvällen, men arrangörerna hade hållit sitt löfte och anmälan och kontroll genomfördes. Därefter var tanken på några timmars välbehövlig sömn - men ack vad man bedrog sig.
– Men det var fest på kvällen och hela befolkningen verkade vara på plats. Så vid två–tiden på natten hade vi hittat hotell och packat in oss på rummet, säger Patrik.
Klockan sex gick reveljen och en dödstrött Patrik fick två energidrycker som frukost.
– Så du åtminstone blir så vaken så du vet i vilket land du är, var Cecilias förklaring.
Därefter blev det dags för tävling:
simning 7,6 kilometer.
– Jag var arg för att jag inte kunnat förbereda mig ordentligt. Hade inte ens provat min våtdräkt. Startade i andra heatet klockan 13 och vi sam i en bassäng för vattenpolo, 33 meter lång. Vilket innebar 230 längder totalt. Jag pausade ett par minuter efter var 20:e längd och åt och drack lite. Hade inga problem att klara distansen.
cykel 360 kilometer.
– Först var det 45 kilometer nästan rakt upp innan vi kom fram till en 14 kilometer lång bana som vi skulle köra 72 varv. Många andra tävlingar går i platt terräng men här var det uppför nästan hela tiden men med en brant utförsåkning mot slutet. Jag körde i ett bra tempo och passerade flera åkare medans det var ljust. Inför tävlingen hade jag läst att det skulle vara gatlampor längs banan och det skulle ju behövas eftersom mesta åktiden var i mörker. Visst fanns det lampor men bara längs halva banan. Så när det blev mörkt plockade de andra fram sina pannlampor eftersom de fått den informationen på torsdagen men jag hade bara en liten lysdiod som knappt räckte längre än framskärmen. Det blev till att haka på någon som kunde lysa åt mig. Jag hade kollat under första varvet var Cecilia kunde stå och langa mat och dricka och som jag sedan kunde få i mig under utförsåkningen. Men det vågade jag ju inte göra i mörkret eftersom jag inte såg något på den mycket smala vägen. Så jag fick stanna i stället. Satt där som en campare och åt medans de andra åkte förbi i mörkret. Men det gick bra och jag var inte trött när vi bytte gren.
löpning 84,4 kilometer
– 68 varv på en 1400 meter lång bana som också var backig. Jag fick ont i en fotknöl efter att ha cyklat med för trångt knutna skor men med lite salva i samband med pauserna så gick det över. Kari Martens är den mest kände svenske triathleten och mitt mål var att slå hans bästa tid på den här tävlingen. Alltså gå under 28 timmar och 30 minuter. Det fanns en klocka längs banan men jag fattade inte riktigt vad den visade men fick beskedet att den var strax efter två. För att slå Martens tid så måste jag vara i mål före halv sex och det var inga problem. Kände mig hur pigg som helst och sprang förbi flera medtävlare. Såg en skylt med 21 och tyckte att den placeringen var väl inte direkt dålig. Folk runt banan ropade mitt namn och det var ett väldigt ståhej mot slutet. Sista varvet skulle vi springa motsols och vid vändningen stod presidenten för tävlingen och ropade: it´s very good, Patrik. Fattade inte vad han menade men sprang varvet och gick i mål på 27:30:39. Då först fick jag klart för mig att jag blivit åtta i min första tävling där många av medtävlarna hållit på med träning i mer än tio år.
Blir det fler sådana här ultralånga tävlingar?
– Det går en tripple Ironman i Tyskland. Funderar på att följa med ett gäng svenskar dit och se lite hur den banan ser ut. Den längsta tävlingen är i Mexico – då skall man genomföra en Ironman varje dag i 20 dagar. Vore kanske något?