Kajsa Kettil: Kajsa Kettil: Att bli lärare är ingen mänsklig rättighet
Alla som har stått utanför ett klassrum och vinkat av en sexåring, som med tandgluggar, nytt pennfodral och lite för stor ryggsäck är redo för skolstart, har nog tänkt tanken: Hoppas att mitt barn får kompetenta lärare som lyckas förmedla tillräckligt med kunskaper och samtidigt behålla elevernas lust att lära.
De flesta föräldrar är sannolikt nöjda. Det är både uppseendeväckande och imponerande hur många arbetsuppgifter svenska lärare behärskar. Länge har lärarkåren larmat om att mängden dokumentation är för stor. Ett av de senare exemplen kom i februari i form av en debattartikel signerad Johanna Jaara Åstrand, Lärarförbundents ordförande, där hon hänvisar till förbundets upprop mot det så kallade dokumentationsmonstret som innebär att onödigt pappersarbete går ut över undervisningen.
Här har vi alltså ett område som behöver förbättras, och som har fått mycket uppmärksamhet.
Ett annat känt område är likvärdigheten. Alla elever är värda en likvärdig skola, brukar det heta. Det låter fint, men vad betyder det egentligen? Den utredning som regeringens utredare Björn Åstrand presenterade förra veckan fokuserade på minskad skolsegregation genom en mer varierad elevsammansättning.
Det ovan nämnda är frågor som förtjänar att diskuteras. Men tyvärr pratar vi för lite om lärarnas kompetens. Inga betyg kommer att höjas, och ingen segregation motverkas om de som ska lära ut har för dåliga kunskaper.
I dag kan betyget E – lägsta möjliga av de godkända graderingarna – fungera som en inträdesbiljett till lärarprogrammet på högskolan. Det säger ganska mycket om synen på läraryrket. Till skillnad från tidigare decennier i Sverige, och andra länder i världen, verkar det ha funnits en uppfattning här att vem som helst kan bli lärare, ja att det rentav är en rättighet att få utbilda sig till det yrke som ansvarar för unga människors skolgång. Fast kanske är tankesättet inte så förvånande med tanke på de låga behörighetskraven.
Det verkar dock vara lätt att hamna i behörighetsfällan. När alltför få söker en utbildning till ett samhällsviktigt yrke är det frestande att sänka antagningskraven i hopp om att attrahera fler sökande och därmed fylla platserna. Vi har sett det inom polisen, som för några år sedan sedan minskade bland annat begåvningskraven i antagningsprocessen.
Det är helt fel väg att gå. För att öka ett yrkes status behövs inte bara drägliga arbetsvillkor och schyssta löner, utan även konkurrens om utbildningsplatserna.
De svenska skolresultaten har ju inte varit något att skryta med internationellt. Vi minns alla kallduschen från det tidiga 10-talet när Pisa-resultatet visade att Sverige hade halkat efter rejält. Nu är den nedåtgående trenden bruten, men om den ska bestå måste även nyutexaminerade lärare vara smarta, bildade och ambitiösa.
Lyckligtvis syns en liten ljusning. Nyligen kom regeringen, Centern och Liberalerna överens om att den som vill bli ämneslärare och söker direkt efter gymnasiet måste ha som lägst betyget C i de ämnen hon eller han ska undervisa i. Åtgärden är tänkt att öka kvaliteten och leda till att fler studenter tar examen. Liberalernas utbildningspolitiske talesperson Roger Haddad sammanfattar det klokt: ”Det viktiga är inte hur många som söker och antas till lärarutbildningen utan det viktigaste är hur många som går igenom och examineras.”
Regeringens överenskommelse får ses som ett litet, men viktigt, steg i rätt riktning.
Om några veckor springer årets studentkull ut. En studentexamen i coronatider skiljer sig från tidigare år. Det lär däremot inte de ungas planer för framtiden göra, och en del av de nybakade studenterna lär vilja jobba som lärare.
Om kommande års sexåringar ska få en god skolgång ska bara de duktigaste sökande släppas in på lärarutbildningen.
Att undervisas av duktiga lärare är varje barns rättighet.
Att utbildas till lärare är ingen vuxens rättighet.
